Ogimaa har lämnat oss

Ogimaa, äldsta katten i huset, finns inte mer. Eller jo, det gör han för jag kommer alltid att minnas honom.  Han levde med mig i drygt 16 år. Han kommer att presenteras under Minne så småningom.

Ogimaa i rastgården sommaren 2014.

Ogimaa i rastgården sommaren 2014.

Han har varit krasslig en längre tid. Njurvärdena låg över gränsen i våras, han har gått ner i vikt och sista tiden var han dålig i magen. I helgen blev han sämre och ville inte äta på lördagen. Han som brukar tjata på mig att det är dags att servera kvällsmaten och sedan alltid var bland de första att äta när den väl serverades. Den här kvällen låg han och sov, vaknade när jag ropade så jag bar honom till köket där han bara vände och sakta gick tillbaka till transportburen för att sova vidare.

Han sov mycket på söndagen också, men åt i alla fall lite. Han ville sitta i mitt knä eller ligga på min arm, så vi fick mycket tid tillsammans den dagen.

Måndag morgon fick jag kontakt med veterinären här i Säter och vi fick komma dit när han öppnade kliniken klockan nio.

Det blev väldigt tyst och tomt här hemma. Ogimaa pratade mycket och ville vara nära mig hela tiden; när jag satt vid köksbordet, i fåtöljen framför tv:n, vid datorn och i sängen. Ingen katt kommer att kunna ersätta Ogimaa. Han var speciell.